”Krisens tre
Fas 1: Acceptanskrisen
Utan denna bit blir det svårt att söka hjälp, eftersom man inte har förlikat sig med att ha problem.
Vad finns att ta i tu med om man är fläckfri? Så detta är steg 0 känner jag. Förskolan!
Fas 2: Självömkankrisen
Under vår första session var min mentalitet ”Jag är felet”. Jag är … t.ex. otydlig därför behandlade x mig som en trasdocka. Och att x beteende berodde på att jag triggat igång något i och med mitt agerande eller brist på agerande. Mitt ansvar vilade aldrig, jag kunde aldrig slappna av. Livet var (och är emellanåt) en kamp, min kamp. Hur och vad jag än gjorde drabbade världen mig. Någonstans fanns en prestige i att gå labyrinten i mörker. Jag hittar i dessa gångar bättre än i underkläderslådan.
I underjordens tunnlar hittar jag min falska trygghet, och den övertygade mig om att solen skulle få mig att brinna till döds. Därmed var solen djävulen som alla pratade om. För i helvetet brinner det, här nere är det svalt.
Men jag hatar det. Hatar att jag samtidigt älskar det. Men finns det något annat? Jag har blivit ganska duktig på att förstöra för mig själv, typ expert faktiskt. Att självömka är som att runka, det är en stunds njutning och sedan mest en massa att ta reda på. Men mest tänker jag på prestigen att kämpa sig genom dagen alldeles blåslagen.
Fas 3: Ta-sig-ur-skiten-krisen
Tillsammans med boken ifrågasatte du min värld. Den vidgades helt utan våld, och bara tankemässigt till en början. Du borrade inte ett hål genom marken så att solen nådde mig, du planterade istället ett frö nere i det dunkla. Denna lilla växt har vi odlat kapitel för kapitel. Gödslat den med Bra-tavlor, komplimangburken, citat och kunskap. Gett den koldioxid genom andningsövningar och skratt.
Repuls blev pusselbiten jag saknat från 11 år i ”traditionell samtalsterapi”, en handlingsplan för bättre mående. Införande av självomsorg. Det känns som att jag utbildade mig till specialistläkare, specialist på mig.
Ledsen, arg och ångestfylld kom jag till dig.
Jag kände mig som den hopplösa grodan. Att jag aldrig kommer må bra, dragit livets nitlott.
När jag skriver det här har det gått några veckor sedan avslut. Och jag har ramlat, men inte ned i avgrunden. Tror jag. Den främsta första reaktionen är fortfarande rädsla, och att skriva det känns som ett nederlag i livets skola. Ett fett IG. Jag måste ge mig tid att installera de nya drivrutinerna.
Det finns en stor skillnad i medvetenhet före och efter handledningen. Även om första främsta reaktionen är densamma, är inte resten det. Den andre tanken är positivt ifrågasättande.
Det är som att slutafred med sin inrekritiker, åtminstone på timanställning. Kanske kan man säga att vi gått i par-terapi. Försonats med mina skuggsidor, så de förlorat sin auktoritet.
”En första hjälpen låda, när olyckan är framme” så ser jag på Repuls. Jag kommer slå mig igen, men inte förblöda. Det är svårt att skriva något sammanfattande om detta koncept, det är svårt att säga exakt vad som bedrivit alla dessa framgångar. Självhat behövs för att förändra och förbättra mig, tänkte jag innan jag började träffa Johanna. ”Du är hård mot dig själv” sa folk, jag tänkte att det bara måste vara så. Det är ingen överprestation att göra allt perfekt, bara sunt förnuft. Att det var att ta hand om sig, se till att man presterat sig till lycka. Jag tänkte aldrig på att självomsorg skulle ta mig dit. Sicken illusion. Självhatet var bara kamp och en himla massa käppar i hjulet, som jag satt dit alldeles på egen hand. Okej, kanske viss hjälp utifrån också! Men självomsorgen har så mycket mer lycka, och långt innan mål! Det jag trodde var svaghet och patetiskt egoistiskt, visade sig vara den faktiska svårigheten och samtidigt den outtömliga källan av styrka. Att vårda kärleksrelationen till sig själv! Och nu vet jag hur, tack vare Repuls!
Du som handledare fick mig att blomstra.
Du utformade dessa veckor utefter mig, inte mig utifrån boken.
Du har hela tiden låtit mig vara som jag är, och ändå har jag förändrats enormt på kort tid.
Varje gång jag behöver extra styrka drar jag en lapp ur komplimangburken.
Rabblar mantran så som ”träna ditt sinne på att vara lugn i alla situationer”.
Håller hårt om mina totem så som stenar, armband, halsband osv….
Jag övar på att ta hand om mig själv!
P.S. Nu har min skafferidörr blivit en Bra-tavla! D.S.”